Efter att vid ett flertal tillfällen kommit i kontakt med socialtjänst, kan jag säga med säkerhet att jag aldrig i hela mitt liv kommer att gå med i en sekt.
Den hjärntvätt man utsätts för av socialtjänsten får en att inte bara starkt ifrågasätta sig själv och omvärlden, utan man tappar gradvis tron på att man gör rätt och tron på att det som berättas för en, av andra än socialtjänsten själv, kan vara sanning,
Jag har sedan 2009 matats med information som underbyggt ett tvivel på att det min egen son upplevt och berättat för mig, kanske bara är något jag projicerat på honom och att det egentligen är något jag fått för mig att han varit utsatt för.
Att vara föremål för socialtjänstens granskningar är, förhoppningsvis sista gången och i övrigt, det närmsta jag kommer att bli utpekad som en motsträvig, obstinat, jobbig, aggressiv och hotfull syndabock som inte förstår mitt eget och framförallt inte mina barns bästa.
Att vara under utredning av socialtjänsten är kränkande, nedvärderande och oftast ställs många av frågorna enbart för utredarens egna nöjes skull, alternativt för att mamman vill ha information som hon inte själv vågar ta reda på.
MEN jag är innerligt övertygad om att JAG känner mina barn bättre än vilken socialsekreterare som helst och att JAG är den som bäst kan avgöra om det dom utsätts för kommer att riskera att skada dom för lång tid framöver, eller inte.
Det är JAG och enbart JAG som bär ansvaret om jag väljer att försöka skydda dom mot detta, men med dagens lagstiftning och med dagens syn på jämlikhet i vårdnastvister, så har jag absolut INGET att säga till om.
Det finns alltid någon socialsekreterare som vet vad som är bäst för mina barn och som med säkerhet kan säga att jag gör fel och att jag ju måste förstå att man inte kan göra hur som helst.
Det intressanta är att INGEN av utredarna hittills har lyckat presentera något KONKRET.
Alla presenterar generella åsikter och betraktelser så att man inte trampar varandra, eller mamman på tårna.
Så fort man som pappa ber dom om ett konkret uppdrag, eller en konkret uppgift så finns det alltid något hinder för detta.
Såvida dom inte hittar vinklingen på frågan där dom kan granska på vilket sätt JAG brister i processen.
Då går det undan med att öppna en utredning.
Bara man slipper utreda vad som är bäst för barnen, ifall man riskerar att smutskasta en mamma!!!
Den socialsekreterare som vågar stå upp, ta BARNENS parti, ignorera sina inkompetenta kollegers tafatta försök till utredningar och därmed göra en SERIÖS, GRUNDLIG, OBJEKTIV OCH FULLSKALIG utredning, den socialsekreteraren verkar tyvärr inte finnas.
Skulle den personen mot all förmodan finnas, lär dom inte jobba speciellt länge inom socialtjänsten, eftersom ingen annan vill jobba med honom, eller henne, för då riskerar man ju att behöva vistas i verkligheten och det var det ingen som sa nåt om i skolbänken.
